veckans Krönika
Christian Lagström
|
Det var en gång en liten man med tandvärk
En liten (men viktig) saga om ett rent helvete
Det var en gång en liten man, som hade mycket svår tandvärk. Han hade stora problem med ett par tänder, och sökte sig därav till tandläkaren som lovade att återkomma om en akut tid. Efter tre veckor fick han komma in för att bli besiktigad i sin käft. “Oj!“, utbrast tandläkaren, du måste haft mycket svåra smärtor? “Jo, lite granna.” svarade den lille mannen försynt och aningen lågmält. Han var nämligen lågmäld och försynt till sinnelaget. Efter att ödmjukt ha informerats om kostnadsläget (35 000 kronor) valde den lille mannen att avböja vidare åtgärder. Inte för att han på något vis var snål, utan för att han helt enkelt inte skulle ha råd att lägga ut denna sinkadus på sin kropp. Den lille mannen gick således hem till sin lilla familj och fortsatte att ha ont i sina tänder. Månaderna gick och mannen fick allt svårare värk. Han kunde inte sova, inte tugga, inte arbeta på grund av svåra sömnproblem och smärta. Den lille mannen blev allt sjukare, svagare och magrare för var dag som gick. En dag ringde mannen således till vårdcentralen. Han tänkte i sin iver att man skall kontakta just den svenska sjukvården om man är sjuk och har ont. Det skall man dock icke! Inte om man har problem med tänderna. Dessa ingår nämligen inte i kroppen, enligt professionen! “Du skall självfallet kontakta tandvården om du har ont i käken, munnen eller tänderna.”, fick han överlägset till svar i luren. Den lille mannen svarade då (lågmält) att han visserligen hade uppvaktat tandvården med ett ringa besök, men att han helt enkelt inte hade råd att göra någonting åt sina dåliga tänder. Han skämdes! “Det var ju tråkigt.”, sa den mycket sympatiske sjuksköterskan i telefonen och skulle ombesörja att den lille mannen fick träffa en läkare som kunde skriva ut starkare värktabletter på recept, samt sömnmediciner. Den lille mannen plågades således fortsatt mycket hårt av smärtan och åt tjogvis med tabletter mot detta, samt sina sömnproblem i månad efter månad. Problemet var bara detta lilla aber, att det hjälper föga att medicinera mot tandvärk på detta viset. Snarare är det så att värktabletter och sömnmediciner förvärrar munhälsan, genom att torka ut munnen. Eftersom mannen hade svårt att arbeta under denna period på grund av ständig smärta och sömnproblem, fick han allt sämre ekonomi, vilket självklart inte hjälper om man avser att spara ihop pengar till tandvård. Den lille mannen var nämligen duktig på matematik och hade på egen hand räknat ut att om han sparade 1000 kronor i månaden, skulle han lyckligtvis kunna uppsöka vård efter endast 35 månader. Vilken lycka! Mannen blev dock sjukare och sämre för var dag som gick. Han fick svår ångest och större psykiska besvär, varpå en mycket sympatisk läkare skrev ut botemedel mot ångest i form av bensodiazepiner. Ett mycket trevligt botemedel om man avser att bli narkoman. Det avsåg inte den lille mannen dock. Han ville bara slippa tandvärk... Mannen som tidigare varit frisk, stark och mycket sympatisk, hade på under ett års tid förvandlats till ett magert och osympatiskt vrak, tillika skrälle. Detta eftersom den svenska vården nekar vård till dem som inte har råd. Tänderna ingår nämligen inte i kroppen! Detta gott folk är Sverige år 2020. Har man värk så man inte kan sova, äta eller leva ett normalt liv får man inte vård om detta gäller tänderna. I dag kan de bemedlade bota sin smärta, sin tandvärk och prydas med en stilig käft, medan den som saknar medel får gå där med värk och våndas! |